De som är så där djupt religiösa att de bara släpper alla hämningar och står och lever sig in och ler så där mycket så det nästan är överdrivet!
Jag har inte alls något emot att folk är religiösa. Jag tror själv på något, och jag har valt att kalla det gud. Så jag antar att jag ser mig själv som kristen.
Jag tror på något efter döden, men jag vet inte exakt vad. Jag tror att livet har en mening, men vet inte vad. Jag tror på godhet och ondska och på övernaturliga saker. Jag tror att mina nära som gått bort fortfarande finns runt mig.
Men så zappar jag förbi ett program på någon kanal som man aldrig själv tittar på (jag tror det var 8:an) och så står det en massa lyckliga (och då menar jag verkligen LYCKLIGA!) människor och sjunger sånger om Jesus och Gud.
Jag stannar upp lite och kan inte låta bli att titta lite på alla dessa människor. Vad tänker de på? Skäms de inte? hinner jag tänka.
Samtidigt som jag undrar: Varför är de så lyckliga? Hur gör de? De måste ju vara underbart att känna så. Alla i rummet ser ut som de är helt nyförälskade, eller som de just fått sitt efterlängtade barn på armen efter en förlossning (jag kan tänka mig att man ser ut så då; lycklig och uppfylld, man upplever det största och vackraste).
Men det enda de gör är att de sjunger sånger om (någon de i och för sig älskar, antar jag) sin tro.
De har uppnått det som alla människor vill uppnå, det som alla människor egentligen strävar efter; Lycka! och kärlek.
Den cyniska biten i mig tänker genast på masshypnoser och hjärntvätt.
Faktum är att jag har alldeles för mycket självkritik och för svårt att slappna av på det sättet för att kunna ge mig hän på detta sätt. Jag skulle börja skratta, känna mig löjlig och förmodligen aldrig ändå kunna uppleva denna lycka som de känner när de sjunger dessa sånger. Kanske skulle jag försöka låtsas, men aldrig riktigt förstå vad de andra upplever.
Är det så att man egentligen är för stolt för att bli lycklig, helt och fullt? Är jag för "dark and twisty" (som Meredith i Greys anatomy skulle ha sagt) för att känna på det sättet? Är spärrarna man har inom sig bra, eller går man miste om något?
Vem är jag att döma egentligen, vem är jag att tänka att alla är hjärntvättade eller enkla för att de är lyckliga?
Det är ju ändå det som alla vi "normala" människor strävar efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar